Just breathe...
Idag är en sån där dag fylld med ångest.
Jag har fysiskt svårt att andas på grund av ångesten som trycker i bröstet.
Två ångestattacker inom loppet av en månad.
Det var minst ett, två år sen jag hade en senast.
Vad händer?
Jag borde vara glad.
Flytt till Köpenhamn.
En kandidatexamen i medicin.
Etc.
Men bara ångest.
Jag har fysiskt svårt att andas på grund av ångesten som trycker i bröstet.
Två ångestattacker inom loppet av en månad.
Det var minst ett, två år sen jag hade en senast.
Vad händer?
Jag borde vara glad.
Flytt till Köpenhamn.
En kandidatexamen i medicin.
Etc.
Men bara ångest.
Idag fokuserar jag på att ta mig igenom dagen.
Och att andas.
I am a cand.med...
Så kom måndag den 21:a juni klockan 17.00.
Äntligen.
Efter fyra timmars tenta så blev det så sommarlov.
Samt en bachelor/kandidatexamen i medicin.
Klappar mig själv på axeln massa gånger.
Så bra!
Tre år av medicinstudier, de slitsammaste åren, är avklarade.
Tre år återstår.
Och dom tar jag som bekant i Köpenhamn.
Ägnar mig åt packning och rensning av hela lägenheten i några dagar nu.
Sen åker jag till Sandefjord och leker doktor i sex veckor.
Ska bli spännande.
Äntligen.
Efter fyra timmars tenta så blev det så sommarlov.
Samt en bachelor/kandidatexamen i medicin.
Klappar mig själv på axeln massa gånger.
Så bra!
Tre år av medicinstudier, de slitsammaste åren, är avklarade.
Tre år återstår.
Och dom tar jag som bekant i Köpenhamn.
Ägnar mig åt packning och rensning av hela lägenheten i några dagar nu.
Sen åker jag till Sandefjord och leker doktor i sex veckor.
Ska bli spännande.
The royal wedding that I'll have to miss...
Det är ju förjävligt.
Här sitter jag klistrad framför TV4 och tårarna bränner bakom ögonen.
Varför tillät jag mig själv att slå på tv:n denna morgon?!!
Nu måste jag tvinga mig själv att stänga av för att återigen sätta mig ner framför böckerna och ta mig igenom en lång dag med plugg.
Hade jag inte satt på tv:n så att jag lyckats förtränga att det är bröllop idag och pluggat på.
Lyckligt "omedveten" om vad jag missar.
Nu kommer jag istället känna avsky inför mina patologiböcker och fyllas av en känsla av tomhet som inte kommer lämna mig på hela dagen.
Tomhet för att jag tvingas missa bröllopet.
Fan.
Dumma jag som satte på tv:n!
Här sitter jag klistrad framför TV4 och tårarna bränner bakom ögonen.
Varför tillät jag mig själv att slå på tv:n denna morgon?!!
Nu måste jag tvinga mig själv att stänga av för att återigen sätta mig ner framför böckerna och ta mig igenom en lång dag med plugg.
Hade jag inte satt på tv:n så att jag lyckats förtränga att det är bröllop idag och pluggat på.
Lyckligt "omedveten" om vad jag missar.
Nu kommer jag istället känna avsky inför mina patologiböcker och fyllas av en känsla av tomhet som inte kommer lämna mig på hela dagen.
Tomhet för att jag tvingas missa bröllopet.
Fan.
Dumma jag som satte på tv:n!
Plåster på såren...
Lyckats lindra panikattacken.
Hur?
Och insåg just nu att denna dam behöver botox.
Det blir en till pilsner för den insikten.
Det blir en till pilsner för den insikten.
A day from hell...
Idag är ingen bra dag alls.
Jag är övertygad om att jag har analkanalcancer.
Symptomen stämmer in perfekt.
(Alla utom ett iallafall.)
Är nu lamslagen av panik och övertygad om att jag kommer dö inom en snar framtid p.g.a. min analkanalcancer.
Det är faktiskt inte första gången jag har panik över det här.
I över ett års tid har jag med jämna mellanrum trott att jag har analkanalcancer.
Ett par dagar går åt till att försöka övertyga mig själv om att jag är löjlig och att mina symptom är säkert baggis-saker.
Sen förtränger jag det ett tag.
Fast det ligger fortfarande och molnar i bakhuvudet.
Har diskuterat det här med barndomskamraten.
Hon tycker jag ska gå till läkaren bara för att stilla min oro.
Men jag kan inte.
Jag är rädd för läkaren.
För han/hon kommer bara bekräfta att min misstanke är korrekt.
Det är jag övertygad om.
Jag frågar mig själv om det är så klokt att plugga till läkare när jag är så hypokondrisk?
Fast å andra sidan kan det vara så att hypokondrin har uppstått efter att jag börjat plugga.
Jag minns inte att jag varit så här rädd för cancer tidigare.
Men HIV har jag alltid varit livrädd för.
Kanske är det en blandning av lite hypokondri innan jag började plugga som nu har tagit form av en riktig ohälsosam inställning efter att jag börjat läsa om allt hemskt som kan gå fel i kroppen?
Nej, idag är verkligen ingen bra dag.
Har till och med varit nära att ringa till läkaren och beställa dit.
Om jag gör det så innebär det en rektalexploration.
Mysigt.
Gör inte alls det svårare att för ta mig i kragen.
Jag är övertygad om att jag har analkanalcancer.
Symptomen stämmer in perfekt.
(Alla utom ett iallafall.)
Är nu lamslagen av panik och övertygad om att jag kommer dö inom en snar framtid p.g.a. min analkanalcancer.
Det är faktiskt inte första gången jag har panik över det här.
I över ett års tid har jag med jämna mellanrum trott att jag har analkanalcancer.
Ett par dagar går åt till att försöka övertyga mig själv om att jag är löjlig och att mina symptom är säkert baggis-saker.
Sen förtränger jag det ett tag.
Fast det ligger fortfarande och molnar i bakhuvudet.
Har diskuterat det här med barndomskamraten.
Hon tycker jag ska gå till läkaren bara för att stilla min oro.
Men jag kan inte.
Jag är rädd för läkaren.
För han/hon kommer bara bekräfta att min misstanke är korrekt.
Det är jag övertygad om.
Jag frågar mig själv om det är så klokt att plugga till läkare när jag är så hypokondrisk?
Fast å andra sidan kan det vara så att hypokondrin har uppstått efter att jag börjat plugga.
Jag minns inte att jag varit så här rädd för cancer tidigare.
Men HIV har jag alltid varit livrädd för.
Kanske är det en blandning av lite hypokondri innan jag började plugga som nu har tagit form av en riktig ohälsosam inställning efter att jag börjat läsa om allt hemskt som kan gå fel i kroppen?
Nej, idag är verkligen ingen bra dag.
Om jag gör det så innebär det en rektalexploration.
Mysigt.
Gör inte alls det svårare att för ta mig i kragen.
They're just breasts, every second person in the world has them...
Jag har öppnat patologi-boken.
Bankar in lite kunskap om bröstcancer.
Jag är så hypokondrisk när det gäller cancer.
Vågar inte ens klämma och känna på mina bröst sådär som man ska göra.
"Kolla sig själv."
De få gånger då jag vågat försöka mig på det så bultar hjärtat i 180 och allting förvandlas till knölar innan jag ens hunnit ta i bröstet.
Så då slutar jag, innan jag ens börjat, helt övertygad om att jag ska dö av sviterna av bröstcancer.
Löjliga jag.
Nu ska jag cykla till affären och försöka skaka av mig känslan om att min kropp kryllar av massa neoplastiska celler som tar över all normal vävnad.
Undrar om glass, godis och ostbågar kan hjälpa?
The despondent child...
Så här uppgiven är jag idag.
Försöker öppna patologiboken och pränta in lite kunskap.
Går inte.
Robin åkte tidigt imorse.
Kanske ses vi en snabbis i juli.
Annars får återseendet vänta till den 6:e augusti då vi ska mötas upp i Stockholm.
Och så var det det här med plugg också.
En vecka med tentaplugg innan jag får slappna av.
Fy bubblan.
Bedrövligt.
Försöker öppna patologiboken och pränta in lite kunskap.
Går inte.
Robin åkte tidigt imorse.
Kanske ses vi en snabbis i juli.
Annars får återseendet vänta till den 6:e augusti då vi ska mötas upp i Stockholm.
Och så var det det här med plugg också.
En vecka med tentaplugg innan jag får slappna av.
Fy bubblan.
Bedrövligt.
The lost friendship...
Så här på kvällskvisten så upptäckte jag detta program på kanal5's play:
Vem kan slå Filip och Fredrik
Och nu är jag lamslagen av sorg.
Fy fasen vad jag saknar denna underbara människa som tävlar mot Filip och Fredrik.
David.
Denna superintelligenta, charmiga och fantastiska kille.
Som jag och barndomskamraten gick i samma klass som när vi läste Naturvetenskapligt basår på Södertörns Högskola.
Han, jag, barndomskamraten och Fabian (som också gick basåret) har haft så mycket roligt tillsammans under några år.
Firat nyår, varit på varenda schlagermåndag på Vickans, haft kräftskiva på hans landställe utanför Gnesta o.s.v.
Men sen...
Livet tog en ny vändning för mig då jag flyttade till Odense.
Dessutom hade hela min värld jag dittills känt till rämnat.
Tyvärr blev vår relation inte något som jag prioriterade att vårda då allting var så kaotiskt ett tag.
Och inte gjorde han det heller.
(Fast jag visste att det skulle ligga på mitt bord.)
(Han är en sådan människa som inte hör av sig.)
(Och jag vet att det inte är något illa menat av honom.)
Sen, när livet började bli någorlunda stabilt igen så hade tiden runnit iväg och det kändes inte naturligt att kontakta honom.
Jag har tänkt på honom då och då.
Fast jag har aldrig riktigt tillåtit mig att tänka på honom mer än flyktigt.
Nu kunde jag inte annat än att plocka fram alla härliga minnen när jag tittade på detta program.
Hans röst, hans utseende.
ÅH VAD JAG SAKNAR HONOM!
En djup vänskap som grundade sig i att vi fann varandra i våra hjärtesorger (båda blev lämnade av våra första kärlekar ungefär samtidigt) och denna föreståelse för varandras smärta som sedan övergick i ett band mellan oss som jag har svårt att beskriva.
Jag finner faktiskt inga ord.
Det känns för poetiskt för att mitt vokabulär ska kunna uttrycka det.
Inte märkligt att hjärtat värker av saknad.
Saknad av hans vänskap och närvaro i mitt liv.
Det är klart.
Detta var min upplevelse av vår vänskap.
Vem vet vad han kände?
Vem kan slå Filip och Fredrik
Och nu är jag lamslagen av sorg.
Fy fasen vad jag saknar denna underbara människa som tävlar mot Filip och Fredrik.
David.
Denna superintelligenta, charmiga och fantastiska kille.
Som jag och barndomskamraten gick i samma klass som när vi läste Naturvetenskapligt basår på Södertörns Högskola.
Han, jag, barndomskamraten och Fabian (som också gick basåret) har haft så mycket roligt tillsammans under några år.
Firat nyår, varit på varenda schlagermåndag på Vickans, haft kräftskiva på hans landställe utanför Gnesta o.s.v.
Men sen...
Livet tog en ny vändning för mig då jag flyttade till Odense.
Dessutom hade hela min värld jag dittills känt till rämnat.
Tyvärr blev vår relation inte något som jag prioriterade att vårda då allting var så kaotiskt ett tag.
Och inte gjorde han det heller.
(Fast jag visste att det skulle ligga på mitt bord.)
(Han är en sådan människa som inte hör av sig.)
(Och jag vet att det inte är något illa menat av honom.)
Sen, när livet började bli någorlunda stabilt igen så hade tiden runnit iväg och det kändes inte naturligt att kontakta honom.
Jag har tänkt på honom då och då.
Fast jag har aldrig riktigt tillåtit mig att tänka på honom mer än flyktigt.
Nu kunde jag inte annat än att plocka fram alla härliga minnen när jag tittade på detta program.
Hans röst, hans utseende.
ÅH VAD JAG SAKNAR HONOM!
En djup vänskap som grundade sig i att vi fann varandra i våra hjärtesorger (båda blev lämnade av våra första kärlekar ungefär samtidigt) och denna föreståelse för varandras smärta som sedan övergick i ett band mellan oss som jag har svårt att beskriva.
Jag finner faktiskt inga ord.
Det känns för poetiskt för att mitt vokabulär ska kunna uttrycka det.
Inte märkligt att hjärtat värker av saknad.
Saknad av hans vänskap och närvaro i mitt liv.
Det är klart.
Detta var min upplevelse av vår vänskap.
Vem vet vad han kände?
And so things start to turn back into normal...
Säljkontrakt för min lägenhet i Odense påskrivna och postade.
Hyreskontrakt för lägenheten i Köpenhamn påskriva och postade, samt deposition inbetald.
Alla andra hundra miljoner småsaker som en flyttning innebär börjar falla på plats.
Så, panikattacker gällande allt sånt borde ligga bakom mig.
Och livet som en vanlig medicinstuderande har tagit vid igen.
Plugg, plugg, plugg.
Motivationen är näst intill noll när sommarlovet ligger runt hörnan.
Alltid så.
Slår aldrig fel.
Och det borde innebära sedvanliga inlägg på bloggen.
Overspringshandlinger kallar danskarna det.
Vi svenskar har inget genialiskt namn för alla saker man gör istället för att plugga.
Eller?
Hyreskontrakt för lägenheten i Köpenhamn påskriva och postade, samt deposition inbetald.
Alla andra hundra miljoner småsaker som en flyttning innebär börjar falla på plats.
Så, panikattacker gällande allt sånt borde ligga bakom mig.
Och livet som en vanlig medicinstuderande har tagit vid igen.
Plugg, plugg, plugg.
Motivationen är näst intill noll när sommarlovet ligger runt hörnan.
Alltid så.
Slår aldrig fel.
Och det borde innebära sedvanliga inlägg på bloggen.
Overspringshandlinger kallar danskarna det.
Vi svenskar har inget genialiskt namn för alla saker man gör istället för att plugga.
Eller?
Not as expected...
Tji fick jag och vapendragare fredagsbaren.
Eller ptja.
Vi hann umgås över två öl.
Sen ringde jobbet.
Det blev en akutvakt på dem där två ölen istället för fler öl.
Katching!
Eller ptja.
Vi hann umgås över två öl.
Sen ringde jobbet.
Det blev en akutvakt på dem där två ölen istället för fler öl.
Katching!
One less thing to worry about...
Idag drog jag ner i byn för att avsluta mitt konto på Nordea.
Det var på tiden.
Med tanke på att det aldrig använts sedan jag öppnande det i september 2007.
Det börjar med att man tydligen måste ha med sig sitt bankkort.
Det hade ju inte jag eftersom det fortfarande ligger i kuvertet som det kom i.
(Trodde dessutom inte att man behövde ha med sig det - kontot det är anslutet till kommer ju ändå avslutas.)
(Märkligt?)
Så bara att snällt cykla hem igen och hämta bankkortet.
När jag kom tillbaka så gick det hela på mindre än 30 sekunder.
In - ut.
Sedan gick jag in på H&M för att fira.
Tänkte att jag kunde hitta något litet och billigt till mig själv.
Provade ett bar Boyfriend jeansshort som satt bra.
Så slog det mig att jag hade ett par gamla slitna baggy jeans som ligger i insamlingspåsen hemma.
Cyklade således glatt hem och rotade fram dem i källaren.
Klipp klipp.
Och så...
Voíla!
Det var på tiden.
Med tanke på att det aldrig använts sedan jag öppnande det i september 2007.
Det börjar med att man tydligen måste ha med sig sitt bankkort.
Det hade ju inte jag eftersom det fortfarande ligger i kuvertet som det kom i.
(Trodde dessutom inte att man behövde ha med sig det - kontot det är anslutet till kommer ju ändå avslutas.)
(Märkligt?)
Så bara att snällt cykla hem igen och hämta bankkortet.
När jag kom tillbaka så gick det hela på mindre än 30 sekunder.
In - ut.
Sedan gick jag in på H&M för att fira.
Tänkte att jag kunde hitta något litet och billigt till mig själv.
Provade ett bar Boyfriend jeansshort som satt bra.
Så slog det mig att jag hade ett par gamla slitna baggy jeans som ligger i insamlingspåsen hemma.
Cyklade således glatt hem och rotade fram dem i källaren.
Klipp klipp.
Och så...
Voíla!
Blev ju inte så tokigt.
Och jättegratis.
Vilket mitt bankkonto gillar just nu.
(Det är tokdyrt att flytta till Köpenhamn nämligen!)
Nu ska jag ge mig iväg till Winsløw Parken.
Eller i folkmun: veepee
Det är där vi medicinare håller till.
Och idag är det lukkebar på fredagsbaren.
DET är ju min grej.
Fredagsbaren och jag är ju ett radarpar!
Och jättegratis.
Vilket mitt bankkonto gillar just nu.
(Det är tokdyrt att flytta till Köpenhamn nämligen!)
Nu ska jag ge mig iväg till Winsløw Parken.
Eller i folkmun: veepee
Det är där vi medicinare håller till.
Och idag är det lukkebar på fredagsbaren.
DET är ju min grej.
Fredagsbaren och jag är ju ett radarpar!
And so it happens...
Så kom det!
Förstahandskontraktet till lägenheten i Köpenhamn!
Då är den verkligen vår!
Inte bara en dröm utan vår alldeles egna lägenhet i Köpenhamn.
Iiiiihhh!
Nu ska jag bara ta mig igenom alla krångliga paragrafer i kontraktet och kolla så att det inte är något lurt.
Sånt förstår jag inte ens när det är på svenska.
Hur ska det nu gå när det är på danska?!
Øv!
Hur ska det nu gå när det är på danska?!
Øv!
THE söndag...
Jag kunde samla mig och ta mig till jobbet.
Min roll jag har haft inom alla vårdyrken jag haft är väldigt viktig för mig.
Så, så fort jag kom till avdelningen så var jag lugn och sansad och tog tag i min arbetsuppgift och klarade den fint.
Nu vill jag dock berätta om min söndag.
THE SÖNDAG:
Vaknar ganska tidigt trots att jag var helt slut av all anspänning.
12.07 sätter jag mig på tåget till Köpenhamn.
Kommer fram i tid och tar buss 5A från stationen.
Har kollat upp innan att det är den ena av flera bussar (och Metro) som går till Nørrebro St.
Där det är ett stenkast till lägenheten som vi skulle kolla på.
Har en timme och en kvart på mig innan avtalad tid.
Så jag går till huset och inspekterar utsidan.
Sen kollar jag in kvarteret.
Gott om mataffärer och annat gott och blandat.
Pulsen slår i 180.
Jag mår illa.
Nervositet.
Klockan blir iallafall till slut tre.
En ung kille i min ålder (rätt ung är man väl som 27-åring?) möter mig.
Han är ansvarig för att visa lägenheter i huset.
Vi går upp till lägenheten.
Den är FIN.
Två stora rum.
Enda nackdelen är att köket är en vägg i vardagsrummet.
Som det ofta är i lägenheter här.
Men den är stor, så det går nog att skräma av på något sätt tänker jag.
Lägenheten har två franska balkonger.
Och utanför dörren är en gemensam altan.
Men för att lägenheten ligger sist på våningsplanet så är det aldrig någon som går där.
Med andra ord så får vi en egen altan.
Så ringer Robin.
Han står utanför.
Han lyckades komma ifrån matlagningen till Rufus Wainwright för en kort kort stund.
Han är där i två minuter.
Säger yes.
Och så är den vår!
Ett förstahandskontrakt i Köpenhamn!
Helt otroligt!!!
Vi tackar killen massor och går där ifrån.
Robin hoppar upp på sin cykel och trampar iväg efter en hastig kyss.
Jag promenerar iväg med ett löjligt leende på läpparna.
Ringer till vänninan Marte, som flyttade till Köpenhamn för 1,5 år sen.
Vi bestämmer att vi ses om 10 minuter på Jægersbrogade.
Fika en timme.
Sen promenerar vi hem till henne.
Hon var tvungen att plugga vidare då den största tentamen på läkarlinjen i Köpenhamn stundar för hennes del.
När vi säger hejdå så tutar det till i min mobil.
Det var en tjej som hade hört via någon att jag kanske skulle flytta ifrån min tvårums lägenhet.
När jag kommer tillbaka till Odense på kvällen så kommer hon och tittar på den.
Och säger att hon vill ha den.
Fantastiskt!
Inom loppet av åtta timmar har jag fått en lägenhet i Köpenhamn och hittat en köpare till min lägenhet i Odense!
Helt otroligt!
Jag tror ALDRIG jag haft sådant flyt.
Eller jo.
Då jag kom in på läkarlinjen.
Kanske dags att spela på Lotto?
Eller så har jag fått tillräckligt med tur redan.
Det kan nog stämma.
Men det gör ingenting.
Jag är så glad för det jag fått!
Eftersom Robin fortfarande var i Köpenhamn och jobbade så fick jag fira med mig själv.
Hade en 75 centiliters Leffe.
Nioprocentig trapistöl.
Gott.
Det tog mig säkert fem timmar att dricka ur den.
Klockan 03.30 gick jag och la mig.
Kanonfull!
Skrattade gott åt mig själv för att jag hade blivit full på den där "lilla" ölen som jag druckit under så lång tid.
Men förbannade mig när jag vaknade klockan nio och inte kunde somna om.
Jag mådde piss.
Och så var jag tvungen att släpa mig till obligatoriska timmar några timmar senare.
Det var öken.
Fast med en sådan söndag med flyt så var det omöjligt att klaga.
Jag var ju tvungen att fira.
Från 1:a augusti är jag Köpenhamnsbo!
Yay!
Min roll jag har haft inom alla vårdyrken jag haft är väldigt viktig för mig.
Så, så fort jag kom till avdelningen så var jag lugn och sansad och tog tag i min arbetsuppgift och klarade den fint.
Nu vill jag dock berätta om min söndag.
THE SÖNDAG:
Vaknar ganska tidigt trots att jag var helt slut av all anspänning.
12.07 sätter jag mig på tåget till Köpenhamn.
Kommer fram i tid och tar buss 5A från stationen.
Har kollat upp innan att det är den ena av flera bussar (och Metro) som går till Nørrebro St.
Där det är ett stenkast till lägenheten som vi skulle kolla på.
Har en timme och en kvart på mig innan avtalad tid.
Så jag går till huset och inspekterar utsidan.
Sen kollar jag in kvarteret.
Gott om mataffärer och annat gott och blandat.
Pulsen slår i 180.
Jag mår illa.
Nervositet.
Klockan blir iallafall till slut tre.
En ung kille i min ålder (rätt ung är man väl som 27-åring?) möter mig.
Han är ansvarig för att visa lägenheter i huset.
Vi går upp till lägenheten.
Den är FIN.
Två stora rum.
Enda nackdelen är att köket är en vägg i vardagsrummet.
Som det ofta är i lägenheter här.
Men den är stor, så det går nog att skräma av på något sätt tänker jag.
Lägenheten har två franska balkonger.
Och utanför dörren är en gemensam altan.
Men för att lägenheten ligger sist på våningsplanet så är det aldrig någon som går där.
Med andra ord så får vi en egen altan.
Så ringer Robin.
Han står utanför.
Han lyckades komma ifrån matlagningen till Rufus Wainwright för en kort kort stund.
Han är där i två minuter.
Säger yes.
Och så är den vår!
Ett förstahandskontrakt i Köpenhamn!
Helt otroligt!!!
Vi tackar killen massor och går där ifrån.
Robin hoppar upp på sin cykel och trampar iväg efter en hastig kyss.
Jag promenerar iväg med ett löjligt leende på läpparna.
Ringer till vänninan Marte, som flyttade till Köpenhamn för 1,5 år sen.
Vi bestämmer att vi ses om 10 minuter på Jægersbrogade.
Fika en timme.
Sen promenerar vi hem till henne.
Hon var tvungen att plugga vidare då den största tentamen på läkarlinjen i Köpenhamn stundar för hennes del.
När vi säger hejdå så tutar det till i min mobil.
Det var en tjej som hade hört via någon att jag kanske skulle flytta ifrån min tvårums lägenhet.
När jag kommer tillbaka till Odense på kvällen så kommer hon och tittar på den.
Och säger att hon vill ha den.
Fantastiskt!
Inom loppet av åtta timmar har jag fått en lägenhet i Köpenhamn och hittat en köpare till min lägenhet i Odense!
Helt otroligt!
Jag tror ALDRIG jag haft sådant flyt.
Eller jo.
Då jag kom in på läkarlinjen.
Kanske dags att spela på Lotto?
Eller så har jag fått tillräckligt med tur redan.
Det kan nog stämma.
Men det gör ingenting.
Jag är så glad för det jag fått!
Eftersom Robin fortfarande var i Köpenhamn och jobbade så fick jag fira med mig själv.
Hade en 75 centiliters Leffe.
Nioprocentig trapistöl.
Gott.
Det tog mig säkert fem timmar att dricka ur den.
Klockan 03.30 gick jag och la mig.
Kanonfull!
Skrattade gott åt mig själv för att jag hade blivit full på den där "lilla" ölen som jag druckit under så lång tid.
Men förbannade mig när jag vaknade klockan nio och inte kunde somna om.
Jag mådde piss.
Och så var jag tvungen att släpa mig till obligatoriska timmar några timmar senare.
Det var öken.
Fast med en sådan söndag med flyt så var det omöjligt att klaga.
Jag var ju tvungen att fira.
Från 1:a augusti är jag Köpenhamnsbo!
Yay!
Fetalposition is close enough...
Nej nej nej nej nej!
Känner att jag inte riktigt kan hålla paniken i shack.
Ögona är vattniga.
Mina allra sista krafter går åt till att tränga undan känslan över att behöva gråta.
Gråta tills alla tårar tar slut.
För det går inte.
Jag ska till psyket och jobba.
Ironiskt nog.
För det känns som om jag själv är på väg att få ett psykbryt.
Min stresshantering har definitivt blivit sämre de senaste åren.
Det känns som om jag inte kan andas ordentligt.
Inte förrän jag vet att vi får lägenheten och att vi i samma veva blir av med nuvarande lägenhet.
Men klarar jag mig dit?
Känns jäkligt nära till ett sammanbrott nu.
Känner att jag inte riktigt kan hålla paniken i shack.
Ögona är vattniga.
Mina allra sista krafter går åt till att tränga undan känslan över att behöva gråta.
Gråta tills alla tårar tar slut.
För det går inte.
Jag ska till psyket och jobba.
Ironiskt nog.
För det känns som om jag själv är på väg att få ett psykbryt.
Min stresshantering har definitivt blivit sämre de senaste åren.
Det känns som om jag inte kan andas ordentligt.
Inte förrän jag vet att vi får lägenheten och att vi i samma veva blir av med nuvarande lägenhet.
Men klarar jag mig dit?
Känns jäkligt nära till ett sammanbrott nu.
Be hold all the trouble that lays within...
Så imorgon smäller det.
Vi ska få titta på lägenheten i Köpenhamn.
Vill vi ha den...
(JA!)
Då får vi den.
Det sa han, när han ringde iallafall.
Och det måste vi lita på.
Så förhoppningsvis är bostadsituationen i Köpenhamn löst.
Det ska mycket till för att vi kommer tacka nej till den.
Så nu kan man tycka att stressen borde lägga sig lite.
MEN.
Det gör den inte.
För vi måste bli av med vår lägenhet i Odense.
Så vi inte står med dubbla hyror (som vi inte har råd med).
Och när vi får tag i en hyresgäst.
Då är det en miljonpappersarbete och bankärenden som jag måste ordna.
(Och en miljonpappersarbete och bankärende när vi säger ja till den andra lägenheten.)
För allt är på danska, så Robin kan ju inte hjälpa.
Sen ska allt praktiskt lösas.
Packa.
Flytta.
Måla i kök och badrum i nuvarande lägenhet (ett måste när man flyttar ifrån den).
Och detta ska göras när varken jag eller Robin är här.
DET, är en nöt att knäcka.
STRESSMOMENT!
Idag är det jag som spenderar så mycket tid som möjligt i sängen.
Vi ska få titta på lägenheten i Köpenhamn.
Vill vi ha den...
(JA!)
Då får vi den.
Det sa han, när han ringde iallafall.
Och det måste vi lita på.
Så förhoppningsvis är bostadsituationen i Köpenhamn löst.
Det ska mycket till för att vi kommer tacka nej till den.
Så nu kan man tycka att stressen borde lägga sig lite.
MEN.
Det gör den inte.
För vi måste bli av med vår lägenhet i Odense.
Så vi inte står med dubbla hyror (som vi inte har råd med).
Och när vi får tag i en hyresgäst.
Då är det en miljonpappersarbete och bankärenden som jag måste ordna.
(Och en miljonpappersarbete och bankärende när vi säger ja till den andra lägenheten.)
För allt är på danska, så Robin kan ju inte hjälpa.
Sen ska allt praktiskt lösas.
Packa.
Flytta.
Måla i kök och badrum i nuvarande lägenhet (ett måste när man flyttar ifrån den).
Och detta ska göras när varken jag eller Robin är här.
DET, är en nöt att knäcka.
STRESSMOMENT!
Idag är det jag som spenderar så mycket tid som möjligt i sängen.
Goddag.
Klockan 15.00-23.00 ska jag jobba.
Igen.
Satt vak igår samma tid också.
